Dansaren

Att dansa i TV-programmet Let´s Dance är bland det roligaste jag gjort i livet.

Jag hade i princip inte tagit ett danssteg innan jag ställde upp, min kropp var i uselt skick och från början såg jag det helt och hållet som ett hälsoprojekt.

Men det kom att bli något mycket, mycket mer.

Jag kom till final i tävlingen 2014, och jag deltog också i Jubileums Lets Dance 2015.

Och så stor betydelse har dansen numera i mitt liv att jag i min senaste bok UNDER HATTEN PÅ STEFFO skrev ett helt kapitel om den. Varsågod:

”Lät inte speakerrösten extra dramatisk inför betygssättningen av finalkvällens sista dans?

Vi hade just rockat loss på ett vis jag inte kunde drömma om var möjligt. Vi hade trotsat ryggskott och inflammerade hälsenor, det hade varit fullt ös i skinnpaj och porrstrumpor, publiken hade jublande rest sig, juryn hade applåderande rest sig, och nu stod vi svettiga och andfådda och väntade på domarsiffrorna, såsom konståkare i VM svettiga och andfådda väntar.

Speakern drog på med sin mest spänningshöjande röst.

”Dermot Clemenger…”:

- Det är ett nöje, 10 poäng! sa Dermot och log brett.

”Ann Wilson…”:

- Det är svårt att toppa det här, 10 poäng!

”Tony Irwing…”:

- Full pott, 10 poäng!

 

Full pott!

Full jävla pott!

Farbror Tjockis hade äntligen fått full pott. De inledande programmens 2:or och 3:or hade vuxit till 10:or, fyra månaders slit hade gett resultat. Full pott! Publiken reste sig igen, min danspartner Cissi hoppade upp i min famn, vi jublade, jag blev tolv år i sinnet, och såg jag inte en liten tår i min medtävlare Glenn Hyséns öga.

Det var ett underbart ögonblick.

Det var ett alldeles på riktigt underbart ögonblick!

 

Let´s Dance är bara ett TV-program, det är bara på skoj, men det är svett och värk och känslor, och jag var glad som ett barn.

Haren hade gått i mål.

Det var exakt så jag kände det: haren hade till allas häpnad tagit sig i mål.

Varje långdistanslopp med ambitioner har ju en hare i startfältet. Harens uppdrag är ingalunda att fullfölja loppet, harens uppdrag är att i början av loppet hjälpa de verkliga stjärnorna till stordåd. Haren är bra på att vara hare, men i övrigt duger han inte, och i mål ska han absolut inte.

Typ Peppe Eng.

Peppe Eng är en kompis från TV4. Peppe var med i första årgången av Let´s Dance, dansade där ungefär lika bra som ett kylskåp, men fick ändå publikens stöd och överlevde i 5-6 program, och han har sen dess fått ge namn åt haren i danstävlingen. I varje säsong vill man ha en Peppe Eng, en hare, en som kan vara med i några program och få de övriga att se lite bättre ut, samt bidra med lite ofrivillig komik till publikens glädje. Som regel är haren en överårig och helst överviktig farbror typ Carl Jan Granqvist, Bygglovs-Willy, Bengan Frithiofsson, Lasse Brandeby…

2014 var det jag som var rekryterad som årets Peppe Eng. Jag hade sagt nej till medverkan i programmet sju år i rad, efter fem operationer var knäna var för vingliga, vågen visade på över 110 kilo, och inte fan ville jag stå inför svenska folket i tajta glitterkostymer och vifta på rumpan. Alltså blankt nej i sju år.

Men plötsligt hade jag ändrat mig.

Eller rättare sagt, min omgivning hade ändrat mig. Min vackra hustru tyckte att det var trist att jag bara pliktskyldigt dansade någon enstaka dans med henne på fester, och då egentligen bara stod fånigt flinade och stampade lite med högerfoten. Min soffpartner i rutan, Jenny Strömstedt, tyckte att det fick var nog när jag à la GW Persson inte ens kunde ta mig från soffbordet till trisskrapet utan att ta hjälp av käpp.

Alltså tackade jag ja.

Av hälsoskäl tackade jag ja.

Men jag avslöjade aldrig för någon att jag icke ämnade bli Peppe Eng.

CISSIS BESVIKELSE

Träningen skulle börja fem veckor före premiären och jag hade ingen aning om med vem jag skulle dansa. Inte heller dansproffsen vet vilka de ska dansa med. Första mötet mellan proffset och ”kändisen” filmas också alltid, avsikten är att få ett kul inslag i programmet.

Förr mitt första möte med min kommande partner blev jag kallad till Nyhetsmorgons studio. Mina programledarkollegor Tilde de Paula och Peter Jidhe var också där vi stod vid ett bord och småpratade när Cissi Ehrling plötsligt klev in i studion.

Jag blev både glad och lättad, Cissi var en av få dansare jag kände igen från programmet. Det var ju hon som hade vunnit tävlingen med brottar-Martin Lidberg och sen blivit tillsammans med honom, och jag hade för mig att hon hade vunnit ytterligare minst en gång, var hon inte rent av regerande mästarinna i par med Markoolio? Cissi är en stjärna och jag tänkte att ”Yes!” hon ska nog kunna få mig att överleva ett par program.

Jag var alltså mycket nöjd, men såg samtidigt att Cissi sneglade lystet på Peter Jihde som ju är en mager sort med idrottsambitioner och dessutom är i lämplig dansålder. När Cissi fick klart för sig att det inte var vara Peter hon skulle dansa med, utan mig, försökte hon hålla masken, men jag noterade besvikelsen i ögat.

”Att du gick med käpp kändes lite besvärligt”, sa hon senare. ”Och att du inte kunde räta på högerbenet var inte heller ett plus. Men jag tänkte att eftersom jag hade vunnit med Markoolio året innan så gav de mig väl årets Peppe Eng den här gången.”

Nu stod vi i finalen och hade fått full poäng av juryn. Vi hade överlevt elva program, tränat dagligen, först 2-3 timmar, sen 4-5 timmar och de sista veckorna 8-10 timmar. Varje dag! Sista veckorna dessutom med en kiropraktor inom räckhåll utan vars knakande av kotpelaren och knådande av muskelfästen jag inte ens hade kunnat träna en enda minut.

Jag hade på inget vis blivit årets Peppe Eng.

GENIALT FORMAT

Let´s Dance är ingen danstävling.

Let´s Dance är ett underhållningsprogram i TV.

Till det geniala med formatet hör att ingen vet vad som gäller: ska publiken rösta på den som dansar bäst, eller på den som utvecklas mest? Eller kanske på den som är mest karismatisk, eller på vem? Inga regler eller röstsiffror kommuniceras, alltså är det öppet för diskussioner och spekulationer. Stolpskott får till synes obegripligt vara kvar, avsevärt skickligare dansare åker till synes lika obegripligt ut. Fuskas det? Är allt riggat? Röstar verkligen svenska folket så? Är det TV4 som bestämmer vem som ska åka ut?

Till det geniala med programmet hör också att deltagarna tränar så hårt, lever så intimt samman att det skapas ett rum i vilket känslorna växer, det rationella får ge vika och proportionerna i tillvaron förvrängs.

Till det geniala med programmet hör också att alla ligger med alla.

Eller rättare sagt: till det geniala med programmet hör att det påstås att alla ligger med alla. I några fall stämmer det förstås, kändisar och dansare kommer varandra nära, också kroppsligt nära, och det har onekligen legats en del på yogamattorna i träningslokalen genom åren. Äktenskap har ingåtts, barn har avlats. Relationerna och dramerna har alltid skapat bra rubriker, och rubriker är produktionens syre. Let´s Dance är nämligen ingen danstävling, det är ett underhållningsprogram i TV.

SPELA SPELET

Let´s Dance är också ett spel.

Det räcker nämligen inte bara att dansa så bra man kan, det gäller också att vinna publikens sympati och röster. En del vinner dem genom att visa fighting spirit eller gott humör, en del vinner dem genom att trotsa skador, en del genom att käfta med juryn, vara slagfärdig eller känslig eller vad det nu kan vara.

Det var ett starkt gäng jag tävlade mot.

Höjdhopparen Patrik Sjöberg, simmerskan Emma Igelström och fotbollsspelaren Glenn Hysén nådde alla världstoppen i sina idrotter, och det gör man inte utan talang, disciplin och vinnarskalle.

Lotta Engberg har sen årtionden varit en av våra mest folkkära sångerskor. Den unga entreprenören, fotomodellen och modebloggerskan Kenza har nära en miljon följare på Instagram, och kubanen Phoenix har blivit den mest populäre gladiatorn i TV-programmet ”Gladiatorerna” genom att ta några danssteg innan han mosar motståndaren med sin enorma muskelstyrka. Simon Kachoa hade just vunnit ”Biggest Looser” och tränat ner sig 85 kilo på ett halvår.

Yngst i gänget var Benjamin Wahlgren Ingrosso som bara var 16 år, men redan rutinerad musikalartist och kompositör. Hans pappa Emilio ansågs i många år vara Sveriges skickligaste showdansare, hans mamma är Pernilla Wahlgren.

Och både Jasmin Kara och Gunhild Karling är karismatiska och skickligt varumärkesbyggande artister, Gunhild som sanslöst musikalisk multinstrumentalist och lindy hopp-dansös, Jasmin som popsångerska med tvåfärgad frisyr, svart på ena halvan, vit på andra.

Alltså ett gäng färgstarka personligheter, alla med fighterhjärta, alla gav också järnet, ingen slarvade.

Patrik Sjöberg och jag spelade spelet snäppet smartare än de övriga. Vi fick fler rubriker, vi tajmade våra utspel bättre än andra, vi var ju också de mest medierutinerade. Patrik har ju stått i rampljuset i 35-40 år, och jag har riktat strålkastarna lika länge.

Så överlevde vi båda också längre än någon kunde gissa.

Patrik hängde med till semifinal trots att han knappt kunde ta ett avsett danssteg, det var rätt storartat gjort. I början såg han mest sur ut i rutan, stel, och han tycktes vara förbannad på allt och alla. Ena veckan beskyllde han Benjamin för att vara proffs, andra veckan mig för att ha handplockat Cissi som partner, en tredje vecka bråkade han med juryn, en fjärde blev han lätt skadad, en femte avslöjades att han hade satsat pengar på sin egen oduglighet. Patrik skapade rubriker, han vann tittarnas sympati och höll sig kvar i tävlingen.

Till en del var Patriks beteende ett listigt spel, men till en del förändrade dansen honom, liksom den förändrade de flesta av oss som deltog.

Det var fascinerande att se Patriks personlighetsförändring. Proffsdansarna och produktionspersonalen var ursprungligen en smula rädda för honom, han är en tatuerad tuffing med enorm integritet, han älskar konflikter, han får en del av sitt driv av konflikter, han har hett temperament och längd nog att dra en knytnäve rätt upp i taket om det hettar till.

I början var han inte populär bakom kulisserna.

Men med tiden ändrades bilden. Patrik visade sig vara en reko jävel, rak i ryggen, han stretade på från sin nivå, kämpade, han fick utstå rätt mycket spott i tidningarna för att han var en usel dansare som fick vara kvar på dens eller dens bekostnad, men han kämpade på. Och inte bara det. Han mjuknade, han log, skrattade tyckte så småningom att det var kul att dansa, han stöttade andra och visade värme och empati.

För mig var det en av programmets behållningar att umgås med Patrik Sjöberg på det viset.

WINERVALSDUELLEN

Inför ett av programmen såg det dock onekligen ut som om vi var osams på riktigt. Patrik beskyllde mig i pressen för att dansa ”som en farbror som kör bil i 30 på motorväg”. Jag beskyllde å andra sidan Patrik för att ”ha ett rörelsemönster som en portion tagliatelle i en torktumlare”.

Plötsligt var det duell, dessutom fysisk duell.

En säsong av Let´s Dance innehåller åtskilliga verbala dueller, praktiskt taget alla är bara på låtsas, de flesta är konstruerade av ”kreativa” journalister. En programserie kräver ju dramatik för att bli intressant och existerar ingen dramatik i verkligheten så hittar man på en.

Men just den här duellen mellan Patrik och mig var på riktigt.

Samtliga par skulle nämligen dansa wienervals och dessutom göra det samtidigt. Samtliga par i frack och långklänning, samtliga roterande i vänstervarv på det relativt trånga golvet. Koreografin var också förutbestämd, det var det som var själva poängen med wienervalsen: juryn ville se hur paren hanterade identisk uppgift.

Varje valssteg ska rotera 180 grader, efter två valssteg ska man alltså ha snurrat ett helt varv, annars kan man inte hålla riktningen och sin plats i ledet, och för att klara det krävs förutom en hyfsat kalibrerad gyro i skallen hygglig teknik i fötterna. Det är också särskilt svårt att rotera till vänster. Valssteg med vänsterrotation för mannen kräver annan och knepigare fotteknik för att hinna få runt kvinnan som i den riktningen har längre väg att svänga. Det är också viktigt att använda hela dansgolvet, alltså slicka kanterna och helst snurra sig ända ut i hörnen.

Själv hade jag inga större problem med valsen, jag och Cissi snurrade på ganska enkelt, vi hade full kontroll på riktningen och vi dansade alltid ända ut i hörnen. Vårt problem var i stället att Patrik och hans partner Maria Bild startade alldeles bakom oss, och ekipage Patriks problem var att de hade oss alldeles framför.

Vi förstorade förstås fajten i media, förtalade varandra så gott det gick, men det fanns också en verklig problematik. Min wienervals höll jämn hastighet, medan Patriks var dubbelt så snabb i högervarv och totalt okontrollerad i vänstervarv. Dessutom lyckades han aldrig få till 360 grader på två valssteg varpå han skar av hörnorna. Under träningen rådde därför oavbruten kollisionsrisk, någon gång var Cissi dessutom nära att knockas av hans långa och flaxande armar.

Patrik var helt enkelt ett konkret hot, inte ett dansmässigt hot, utan ett fysiskt hot mot att Cissi och jag skulle kunna få dansa vår wienervals utan att bli rammade ellernedslagna.

Lösningen blev att Cissi och jag omedelbart dansade ut i första bästa hörn, släppte förbi Patrik och Maria som ju aldrig lyckades ta sig så långt ut, och i stället la vi oss bakom dem och på så vis kunde vi hålla koll på Patriks livsfarliga kroppsdelar.

Duellen slutade därför fridfullt.

Dock: jag vidhåller att karln dansar wienervals som en portion tagliatelle i en torktumlare. Men jag kan också medge att min wienervals aldrig kommer att vinna i Formel 1.

RUMPA I NÄSAN

I den latinska dansen rumba ska man jucka med bäckenet i praktiskt taget varje steg, och inte sällan ska man jucka mot sin danspartner som juckar tillbaka.

I tango ska man koppla på kåtblicken, och när man ska lyfta sin partner gäller det att greppa så högt på låret man kan.

Inget av det där kändes särskilt bekvämt.

För en proffsdansare är kroppen ett arbetsredskap, för proffsdansare hör juck och kåtblick till jobbet, juck och kåtblick är icke-frågor, men för oss amatörer i Let´s Dance blev kroppskontakten och den spelade erotiken omedelbart ett samtalsämne. För några var det initialt ett problem, i varje fall något att förhålla sig till. För amatören är ju kroppen privat, där finns privata zoner, där finns gränser, somliga kroppsdelar har sexuell laddning, andra har annan laddning. Så hur ska man reagera när man ska trycka en relativt okänd person mot sitt underliv?

Hur ska man reagera med näsan i dennes rumpa?

”Kom igen, sikta på krysset”, sa Cissi när jag såg generad ut och vi just skulle försöka oss på ett lyft som krävde att min högerhand greppade hennes lår, dessutom på insidan, och för balansens skull nödvändigtvis så högt som möjligt.

”Sikta på krysset, annars går det inte.”

För dans är intim kroppskontakt absolut nödvändig, siktar man inte på krysset går det åt helsike, alltså måste man sikta på krysset, och man måste göra det utan hämning och utan moralpanik.

Inget av detta är alldeles enkelt.

Som icke dansare är jag intim enbart med min hustru. Det är på henne jag siktar på krysset, det är henne jag trycker mig mot, håller i handen, det är henne jag låter smeka mitt bröst, eller röra min rumpa. Ingen annan. Men eftersom dansen krävde gränsöverskridningar var risken uppenbar för gränsöverskridningar också utanför dansen. Kanske en dask i rumpan, kanske en onödigt länge hållen hand. Det är förstås en mardröm för en gubbe på snart sextio att uppfattas som tafsande eller flörtig eller inviterande mot annan än sin hustru, inte minst mot en hälften så gammal proffsdansare, så jag sa ganska omgående till Cissi att jag var orolig för eventuella övertramp. Betingade reflexer kan ju spela en spratt. Och jag sa att om eventuella övertramp skulle ske skulle det absolut inte tolkas annat än som misstag.

”Skit i det, sa hon, vi är vana, alla har samma problem, sikta på krysset bara.”

Efter överraskande kort tid blev kroppen dock en annan också för mig. Också för mig blev kroppen ett verktyg och kroppskontakten en icke-fråga. Jag kramades ohämmat med Glenn Hysén, höll alltid om Benjamin Syrsa eller Kenza eller Lotta Engberg eller vem som helst när vi snackade, och ingenting, absolut ingenting kändes konstigt eller obehagligt.

FRU MOROT

Men kroppskontakten kan ibland vara ett problem. Inte så få som erbjuds medverkan i Let´s Dance avböjer med motiveringen att deras livspartner inte vill. Det finns en oro över den fysiska närheten i dansen, det finns ett obehag över spekulationerna om vilken av deltagarna som ligger med vem. Man tävlar dessutom som par, det betonas oavbrutet av produktionen, man ska hålla varandra i handen eller om varandras axlar vid jurybordet och i green room, man ska sitta tätt ihop vid intervjuer, man uppträder och tävlar som ett par. Det är inte ”Steffo i en samba”, det är ”Steffo OCH Cissi i en samba”.

Jag var aldrig orolig att min hustru Carro skulle känna svartsjuka, vi är trygga i vår relation, men jag kunde inte i förväg gissa att hon skulle bli så genuint glad över min framfart på dansgolvet.

Vecka efter vecka satt hon glittrande i publiken och stöttade.

Kväll efter kväll däremellan fick hon stå ut med mina redogörelser för nyvunna stegkombinationer. Jag visade henne filmer på mobilen vi tagit av träningen, jag tjatade om klädsel och krämpor och tidningsartiklar och allt annat som hör till.

Carro stod inte bara ut, hon stod hela tiden ut med glatt humör, och på rätt många vis var Let´s Dance ett projekt också för henne.  Jag gjorde inte många knop hemma under programserien, men Carro peppade mig att träna så mycket jag bara orkade, hon fixade resten.

Så stöttande var hon att hon i ett av programmen till och med satt i publiken utklädd till morot.

För alla som känner min hustru var det en smärre chock. Carro är chefsjurist på rikets största bank. Hon är klassiskt vacker, för att inte säga skitsnygg, hon är smart, strikt uppfostrad i högborgerligt hem, och inte minst yrket som chefsjurist kräver att hon är noggrann med klädsel och smycken.

När jag just skulle in på golvet i ett av programmen såg jag plötsligt att hon intervjuades av David Hellenius på läktarens första rad, dessutom iklädd morotskostym. Vad i helvete? Morotskostym! Chefsjuristen!

David hade på något vis snappat upp att Carro kallas ”Moroten”. Egentligen obegripligt skickligt uppsnappat eftersom hon aldrig kallas ”Moroten” av mig, utan enbart av vår kompis Niklas Strömstedt, som gillar att leka med ord och upptäckte att Carro T, alltså Carro Törnquist, blir ”carrot” på engelska. Alltså Morot. David hade just före sändningen frågat Carro om hon kunde tänka sig att sitta i morotskostym och svara på några frågor, egentligen stick i stäv mot allt hon står för, men vatusan, resonerade hon, kanske kan Steffo få några extra röster på det, så kör till…

Varje lördagsförmiddag satte sig Carro och jag på vårt stamcafé där vi bor, åt kanelbulle, läste tidningarna och firade vidaregången i programmet kvällen före med en cigarr. Hela tiden fick vi uppmuntrade ord från förbipasserande, ”bra dansat, Steffo”, ”jädrans, vilken tango”, ”jag röstade tjugo gånger på dig”…de sista veckorna ropade de lika ofta ”vilken snygg klänning du hade i går Fru Morot”.

Projektet kom i hög grad att bli också hennes.

STATSMINSTERN, VÄRLDSMÄSTAREN OCH DRAMATENSKÅDISARNA

Överhuvudtaget var stödet jag fick överväldigande. Faktiskt ofta, och alldeles på riktigt, rörande. Jag reser en hel del i jobbet och det kändes stundtals som om samtliga medborgare i detta land, i varje fall de som nått rösträttsåldern, hejade och röstade på mig. Programmets genomslag är inte ett dugg mindre än enormt.

Jag har varit ett bekant ansikte för mediekonsumenter i några årtionden, men plötsligt ropade också dagisbarn glatt efter mig på stan, skolbarn bad om autografer. Folk på gatan har känt igen mig i åratal, jag känner blickarna, hör mitt namn viskas, rätt många har förstås sagt något snällt, men med Let´s Dance föreföll det som om så oändligt många fler kände behov att peppa och kommentera.

Det värmde och sporrade.

Särskilt mot slutet kändes det som om jag hade ett enormt stöd.

Jag var ju underdogen. Haren. Peppe Eng.

Jag var tjockisen som hade slitit hårdast av alla, som hade blivit överraskande hygglig på att dansa, som var ogenerat förtjust i hela spektaklet, och framför allt: jag stod mot mycket yngre och bättre dansare.

I ett av programmen sa till och med statsminister Fredrik Reinfeldt att han hejade på mig, men också Dramatenskådisarna Janne Malmsjö och Börje Ahlstedt, artisterna Louise Hoffsten och Rene Mirro, tidigare världsmästaren Frank Andersson, hela hockeylandslaget som just skulle spela VM…det var en härlig och brokig skara som i rutan uttryckte sitt stöd, och efter varje program fick jag uppemot tusen mail och sms – och faktiskt inte ett enda elakt eller illvilligt.

Fantastiskt!

Jag minns särskilt en liten charmigt haltande limerick Wille Craaford mejlade en morgon:

En östgötsk latino från Östermalm

mer ståndaktigän en kungsträdgårdsalm

som lägger fyllan på hyllan

för att bli dansarnas Dylan

bör fan få rulla segerhatt av halm

FNITTERFÖRBUD

Jag kom i gasen och larvade mig en smula i andra programmet. Vi skulle dansa Quickstep och stylisterna hade fått på mig röda hängslen, röd fluga, och till och med röda damasker på skorna. Jag såg ut som en cirkusdirektör, lite småfet var jag fortfarande, men jag tyckte att jag hade bra koll på Quicksteppen, jag började tycka att jag var rätt bra, så jag showade loss. Jag blinkade mot kamerorna, jag hälsade under dansen på bekanta i publiken, jag skuttade till lite extra i varje steg. Fjantade mig helt enkelt.

Och jag tyckte att jag var rätt storartad.

I själva verket var jag tämligen oduglig, uppenbart drabbad av lömsk Quickstep-hybris. Vi fick usla betyg av juryn, och Cissi undrade vad jag höll på med och hon gav mig fnitterförbud till veckan därpå. Fan tog mig om jag larvade mig i rumban, då ryker vi, hotade hon. Därför var jag gravallvarlig i rumban, inte ett leende över läpparna, inte en blink åt publiken.

Vi fick då sämst betyg av alla, höll verkligen på att åka ur, och efter det beslöt jag mig för att sluta spela teater.

Men jag beslöt mig också för att gå ”all in” i alla moment.

Exempelvis beslöt jag mig för att till tangon odla tangorabatt, alltså mustasch! Tango är en svår dans. Man ska blåsa upp sig, tuppa sig och vara utmanande mot partnern. Risken för skrattanfall är i tango uppenbar, men jag beslöt att ta risken även med en mustasch.

Jag rakade mig inte på hela veckan, jag la dagligen ut bilder på skäggväxtens status på Instagram och Twitter. I början fick stråna växa vilt, men till dansdagens Nyhetsmorgon bjöd vi in Stockholms skickligaste barberare som av kråkboet på min överläpp kreerade perfekt tangorabatt. Självklart en mustasch med David Niven-stuk. Knivskarp smal mustasch just ovan läppen, som ett streck. Sen duttade sminket på med mascara så att den blev kolsvart.

Resultatet var att jag såg ut som en maffiaboss.

I mångas ögon såg jag ut som en fjant, i andras såg jag cool ut.

Mustaschen tog mig hur som helst igenom tangoprogrammet, jag la fokus på den, och det hjälpte mig att inte spela över och börja garva åt kåtblicken.

Två minuter efter programmet rakade jag mig. Den här gången utan barberahjälp.

TRE TÅRAR

Tre gånger rann mina tårar.

Första gången var efter att vi hade dansat Slowfox. Det var i sjunde programmet och vi hade dansat för min pappa som nyligen hade dött. Mamma satt som vanligt i publiken, fin i håret och uppklädd, hon hade berättat att hon och pappa träffades på dansgolvet nära sjuttio år tidigare, de hade dansat just Slowfox och sen dess hade de alltid älskat att dansa Slowfox. Pappa hade varit bra på det, sa mamma. Hon hade också inför sändningen gett mig den näsduk pappa alltid bar i sin frack, nu stack den upp ur min bröstficka, och jag klappade på den just innan Cissi och jag tog första steget ut på golvet. Det blev vår bästa dans dittills, jag såg att mamma fällde en tår efter dansen, vi fick fina betyg, jurymedlemmen Ann Wilson grät hon också, och när Jessica Almenäs frågade en del om pappa och hans betydelse för Slowfoxen rann tårarna också på mig. Det kändes som om pappa var där. Jag hade velat det, han hade inte trott sina ögon, jag tror inte att han någonsin i livet såg mig dansa, han hade lett, skrattat, varit stolt.

Andra gången tårarna föll var efter genrepet inför semifinalen. Vi skulle dansa två danser, träningen hade varit stenhård, 8-10 timmar om dagen hela veckan, många lyft och rotationer, och några dagar före programmet brast det. Cissi hängde runt min hals, jag skulle slänga henne från sida till sida, och plötsligt fick jag en kniv i ryggen.

Eller snarare blev jag skjuten.

Skott i ryggen.

Det small i alla fall till, några kotor hamnade snett i bröstryggen, en muskel fäst vid skulderbladet sträcktes ut och hela ryggen och axlarna krampade. En kiropraktor ringdes omedelbart in, jag tripplade antalet rekommenderade värktabletter, som därmedöverskred rekommenderad dos för en elefant, och vi kunde efter ett par dagar hjälpligt genomföra koreografierna.

Men på genrepet gick det åt helvete, sträckningen slogs upp, om nu sträckningar kan slås upp, kotorna kändes som om de befann sig i olika riktnummerområden och jag kunde återigen inte lyfta ens mobilen.

Det var såklart kris, vi var fyra par kvar i tävlingen och skulle jag inte kunna komma till start skulle vi ju åka ut, all dramatik skulle försvinna och programmet skulle vara meningslöst.

In till kiropraktorn och doktorn, knåda och trycka, och det gjorde så satans ont att jag grät en skvätt. Men direktsändning är direktsändning. Jag har ätit mördarsnigel i direktsändning, jag har bollat med giftiga ormar och utsatt mig för faror jag aldrig i livet skulle utsätta mig för utanför kameran, men direktsändning är direktsändning och vi dansade även den kvällen. Jag fick självklart en del kritik för hållning och steglängd, men vi dansade och vi överlevde omröstningen och tog oss till final.

Tredje gången tårarna kom var när Cissi grät.

Jag hade redan inför de fem sista programmen haft en present till henne liggande i träningsväskan. Till presenten hörde ett brev jag hade skrivit och min avsikt var att ge henne allt när vi åkt ut ur programmet.

Men vi åkte ju aldrig ut och presenten blev liggande.

Inför finalen ville produktionens TV-team spela in ett avsnitt där vi summerade vår tid tillsammans, jag berättade om presenten och brevet, och de frågade om de fick spela in överlämnandet. Jag tvekade en smula, tanken var ju att det skulle vara ett privat tack, men gick till slut med på det.

Vi åkte till mitt lantställe, satte oss på verandan och pratade. Situationen var inte obekant, man pratade i kameran i timmar inför varje program, samtal eller intervjuer som sen klipptes ner till två minuter i rutan, så vi var oss själva, ingen teater, också teamet hade kommit oss nära.

Mitt i samtalet drog jag fram presentpaketet och brevet, sa att jag ville tacka henne för den energi och omsorg hon ägnat mig. Cissi vecklade upp pappret, läste högt och tårarna kom efter bar anågra rader, och sen hulkade hon sig genom brevet och allt blev så känsligt att också jag blev rörd.

Här är brevet:

Professor Cissi,

Dansen är snart över.

Det är förstås en smula ledsamt, men också härligt att få något så kul och annorlunda i minnet.

Ändå känns det i det här ögonblicket som om dansen tar slut alldeles för fort, den var fantastisk, och eftersom det fantastiska till så stor del är din förtjänst får du en present som kanske, kanske, kanske kan leda till något fantastiskt också för dig.

Du är nämligen en storartad professor!

Inte bara är du världsbäst på att dansa och att lära ut dans, du är också en bomb av energi och värme och glädje, det är omöjligt att inte tycka om dig, och det smittar också av sig på dansen.

Jag har haft det roligare än du kan ana de här månaderna. Överraskad att kroppen höll så bra, överraskad att jag lärde mig dansa så hyggligt, överraskad att dans är så kul, men också imponerad över hur skickligt du har baxat oss igenom tävlingen.

Jag har älskat varje träningspass, älskat att käfta, garva, analysera, planera nya drag…och jag har imponerats av hur du vecka efter vecka har pejlat min förmåga, utmanat gränserna, och till slut beslutat dig för en koreografi som passat perfekt.

Du får en penna, Cissi.

Det är en penna som jag tycker är ”koreograferad” för dig, det är en penna för en kvinna, en smart kvinna. Grace Kelly heter modellen, Grace Kelly är också ur-modern för vacker kvinna i cabriolet med sidenscarf knuten runt huvudet. Hon är filmstjärnan som kysste grodan, fick prinsen och erövrade världen.

Min förhoppning är att pennan kan inspirera dig att skriva en bok (som också kan utgöra grund för föredrag). Du har så mycket kunskap i dig, så många bra berättelser, så mycket att lära ut, så kanske trycker du en dag på skriva-knappen och då kan du skriva med Grace Kelly, tänka på din kompis Farbror Steffo, som finns där om du behöver. Tveka inte! Jag är en lojal sort, jag glömmer inte, har man fått en plats i mitt hjärta stannar man där. Du kämpade för mig, vi kämpade ihop, det var rätt fantastiskt, jag tycker mycket om dig och behöver du hjälp nån gång så tveka inte.

Jag är bara några stepphopp bort.

Kram Cissi, den här våren har varit speciell för mig, du är speciell för mig. Du är bäst.

 

Kram

/Farbror

 

DANSERNA

Totalt lärde jag mig tolv danser och sexton koreografier.

Det är en hysterisk mängd steg att hålla reda på.

Varje dans har också ett eget uttryck, ett eget temperament, nästan ett eget väsen. En del danser ska vara mjuka och sensuella, andra hårda, snabba, nästan brutala.

I ingen dans duger det heller att bara ta ett steg till höger, det är också petnoga med hur foten sätts ned, om det är tå eller häl först, hur armen hålls, hur kroppshållningen är. Med varje steg följer därför 3-4 andra krav. Det är helt enkelt en faslig massa att hålla reda på.

På något vis lärde jag mig till slut att tycka om alla danser.

De tre första veckorna gick vi igenom grundstegen i alla tio danser, det var ibland chockartat, och jag trodde inte för ett ögonblick att jag någonsin i livet skulle klara av att dansa exempelvis Jive eller Quickstep, som båda kräver extremt snabba och spänstiga fötter. Jag var för tung, hade för ont i knäna, hade för dåligt flås.

Men de långsamma danserna som vals och Slowfox hade också sina fällor. Man ska i de(M) skapa en stark ram i axelhöjd med armarna, det värkte oavbrutet i axlarna, man ska också hålla huvudet åt vänster hela tiden, ta långa kliv och sätta i hälen först.

Under praktiskt taget hela säsongen kändes varje ny dans, varje ny koreografi först som omöjlig. Skulle jag kunna det där? Jag? Aldrig! Jucka sådär, no way, det kan jag inte, hoppa sådär, lyfta... no, no, no way!

Men det gick.

Sakta men säkert hittade jag nycklarna, kroppen hittade lösningen på problemen, kroppen lärde sig.

”Man måste träna och träna och träna, så att man kan koreografin i sömnen och man är så trött på dansen att man spyr”, sa Cissi, ”och när man har gjort det, då ska man träna ännu mer.”

Målet är att få kroppen att dansa utan hjärnans inblandning. Målet är att man inte ska behöva tänka på vilket steg man just är i färd att ta, kroppen ska ändå veta vad den ska göra, och man ska kunna koncentrera sig på känslan och stämningen för att få till finliret och trovärdigheten.

Alltså precis i enlighet med Anatolij Tarasovs filosofi. Tarasov var den legendariske chefstränaren för det sovjetiska hockeylandslaget på 60- och 70 – talet. Hans och hans närmast oslagbara landslags monumentala framgångar byggde på det han sammanfattningsvis formulerade: ”träning bör i fråga om intensitet och innehåll överträffa den mest spännande och hårda match”. Det var så han fick sitt lag att värka fram sin närmast magiska kollektiva koreografiska telepati.

Jag nådde inte alltid målet, men rätt ofta gjorde jag det, och Cissi och jag gjorde bara två ynka stegfel under hela säsongen. I övrigt satt alla steg som de skulle, dessutom på exakt rätt taktslag. En del steg var inte särskilt snyggt genomförda av mig, inte sällan blev det häl först när det skulle vara tå, ibland larvade jag mig lite och viftade på armen…men stegen satt.

Utom alltså i två fall.

Cissi missade ett steg i jiven, hon skuttade iväg där hon skulle ha bromsat. Och i tangon sparkade jag i ett steg lågt när jag skulle ha sparkat högt.

Det var allt.

PROFESSOR CISSI

Min danspartner Cissi är förstås en fenomenal dansare.

Pang!

Det smäller bara till så har hon snurrat ett helt varv på ens ben, eller gjort tre blixtsnabba piruetter under ens arm. Pang! De första veckorna hann jag knappt reagera när hon gasade på, och vi fick träna allt i snigelfart.

Tävlingsdans är en elitidrott, och precis som inför all annan elitverksamhet står man som oinvigd och gapar och förstår inte hur prestationen kan vara möjlig.

Varje vecka kom något av de andra proffsen in till oss i vår träningslokal för att få hjälp av Cissi. Calle Sterner som dansade med Kenza kanske ville testa en stegkombination, Kristian Lotus som dansade med Gunhild Karling kanske ville testa ett lyft. Och hela tiden fanns ”Uberkoreografen” David Watson där för att hjälpa, också han gammal tävlingsdansare. När de testade de olika steg- eller lyftvarianterna insåg jag att hur stora framsteg jag än gjorde skulle jag aldrig bli annan än en Bambi på is.

Men Cissi är inte bara en skicklig dansare, hon är också, utan att själv riktigt veta om det, en fenomenal pedagog. Hon har ju också vunnit tävlingen fler gånger än någon annan. Hon lirkar, duttar, läser av, uppmuntrar, ställer krav, kräver disciplin och skärpa. Hon bygger upp svårighetsgraden i stegen och koreografierna nästan omärkbart, och plötsligt levererar man något som liknar tango eller quickstep och lika plötsligt är man i final.

Vi tränade 109 dagar, alltså etthundranio dagar!! men inte en enda gång blev vi osams.

Vi hade en mycket klar rollfördelning: Cissi var chef i danslokalen, jag var chef utanför.

Hon blev förstås orolig när jag ibland hade för ont i kroppen och fick avbryta träningen, och hon såg ibland frågande på mig när jag skojade lite med journalisterna. Och hon blev ibland trött på mig när jag vägrade ta på mig de mest förnedrande kläderna.

Vid några tillfällen blev jag sur på de kostymansvariga. De ägnade de kvinnliga deltagarna enorm omsorg i val av färg, glitter och design, medan vi män sällan ägnades någon omsorg alls. Vid några tillfällen då jag resultatlöst hade bettom hjälp tände jag till, och Cissi blev orolig. En gång skulle vi framföra ett fräckt jazznummer till ”New York, New York”, vi skulle ha käpp och hatt och dansa showdans. Vi fick då käppar med köksknoppar från IKEA, och hattarna var cowboyhattar i papp inköpta på Buttericks för 80 kronor.

Jag gick i taket!

Inte fan har väl nån sett Frank Sinatra eller Sammy Davies Jr dansa i cowboyhatt av papp! Stackarna på kostymavdelningen delade nog inställningen, men de hade obegripligt snål budget för mäns önskemål, så jag gick helt enkelt själv till NK och köpte två Borsalino som vi dansade i.

Cissi kunde i de lägena tycka att jag gick igång väl mycket, men vi blev aldrig osams, höjde aldrig några röster, visade alltid varandra respekt.

Båda älskade vi också själva spelet. Varje morgon hämtade jag henne, och så fort hon satte sig i bilen började vi spekulera om vem som skulle åka ut, vad tidningarna skulle hitta på, varför juryn hade sagt ditten eller datten, eller om den eller den hade något fuffens för sig.

En sak hon sa sig uppskatta med mig var att jag inte blev det minsta nervös inför eller under direktsändningarna. Av hennes tidigare partners hade somliga drabbats av panik, somliga hade fått black out av nervositet, och hon hade då jagat upp sig själv också. Jag var däremot lugn som en filbunke, jag har ju ett par tusen direktsända timmar i ryggen, jag tyckte bara att allt var kul och rätt fantastiskt, och då släppte också Cissis nervositet.

Under finalen sa hon att hon för första gången så långt in i tävlingen kunnat njuta, att hon för första gången kunde vara i nuet och uppskatta situationen, i stället för att oroa sig.

Men det hindrade förstås inte att hon höll på att göra i brallan vid omröstningarna. ”Håll i mig”, sa hon när vi låg risigt till och det fanns teoretisk risk att vi skulle åka ur. Jag greppade henne om ryggen, kände hennes puls dunka upp genom axlarna, kände den stegrande andhämtningen.

Cissi är en person som vill vinna.

MONSTERFREDAGAR

Träningsinsatsen var galen.

Vårt första pass var den 21 januari, finalen den 9 maj. Inte en enda av de 109 dagarna ville vi avstå träning. En tisdag höll jag föredrag i Tyskland och kunde därför inte träna, en senare söndag ordinerades vi vila av läkare, dessutom en sträng ordination, men i 107 av 109 dagar var det full rulle.

Som mest full rulle var det på fredagarna.

När jag till slut accepterade att vara med i Let´s Dance villkorade jag deltagandet en smula. Jag krävde att få diktera träningstiderna på torsdagarna, och jag krävde förtur i sminket på fredagarna. Jag ämnade nämligen leda Nyhetsmorgon varje torsdag och fredag under säsongen, och det vore helt enkelt inte möjligt om inte mina villkor bejakades.

Det var ur tävlingshänseende antagligen inte särskilt begåvat av mig att programleda Nyhetsmorgon varje fredag, inklusive finalfredagen, men jag är mer envis än begåvad. Let´s Dance är en lek, Nyhetsmorgon är ett arbete, och har jag åtagit mig ett arbete så genomför jag det. Punkt. Men det innebar förstås monsterfredagar, med onödigt tunga ögonlock och onödigt sega ben.

Såhär såg fredagarna ut:

Vakna klockan fyra, vara på TV 4 vid halv fem och direktsända fram till 10.00. I samma ögonblick eftertexterna rullade rusa ner till garaget, köra till Frihamnen varifrån Let´s Dance sänds, kasta på veckans dansutstyrsel för att stå på dansgolvet och ”kamerarepa” klockan 10.15.

Oftast gick det, de gånger jag skulle dansa i frack tog det dock två minuter längre och jag var på golvet först 10.17.

Under ”kamerarepet” dansar man sin dans tre gånger, man gör det främst för att bildproducenter och fotografer ska hitta optimala vinklar och klippscheman, men det är också första gången man dansar sitt just intränade nummer till levande orkester och det var alltid omtumlande.

Livemusik är ingalunda som inspelad.

Tidigare under veckan tränar man till den inspelade originalversionen av låten man tilldelats. Live spelades låten inte alltid i samma tempo, taktslagen var inte alltid lika tydliga, en del detaljer i musiken man under träningen förvandlat till startsignal för en stegsekvens fanns kanske inte alls kvar.

Men efter tre repetitioner skulle allt ha kalibrerats.

En normal fredag åkte jag sen hem och sov en halvtimme för att därefter åka tillbaka till studion i Frihamnen för att genrepa hela programmet inför skolungdomar. Därefter liten paus där jag kunde få kiropraktik, kanske få byxorna insydda ytterligare en centimeter, jag minglade också i enlighet med produktionens önskemål med vip-gästerna, åt en macka eller två, och så laddade jag alltid upp med en cigarr.

Själva direktsändningen var klar vid elvatiden på kvällen, därefter väntade 8-10 intervjuer och efter intervjuerna var det fest någonstans på stan. Själv var jag så mör att jag hängde med högst två, tre gånger, övriga fredagar åkte jag direkt hem till sängen.

NÄSAN

Varje säsong av Let´s Dance kräver offer.

Till och med de mest vältränade går sönder på ena eller andra viset, och ibland är skadorna allvarliga. Det har förekommit hjärnblödning, spruckna inre organ, infarkt och förstås skador på leder och lemmar.

Det här året dunkade både Jasmin Kara och Gunhild Karling sina skallar i parketten efter misslyckade lyft på träningen, båda fick åka ambulans, båda ordinerades vila för hjärnskakning, båda blev därefter skrämda och en smula hämmade.

Den mest minnesvärda skadan var dock när Simon ”Biggest looser” Kachoa bröt näsan. Det var också den överlägset mest dråpliga skadan, och trots att vi alla led med honom var det en skada som fick oss att garva käkarna ur led i veckor.

Det var också en skada som gav honom smeknamnet ”Näsan”.

Hans viktminskning på 85 kilo på ett halvår hade självklart gjort honom en smula fåfäng. Från att i spegeln sett en valross såg han nu en vältrimmad, tjusig ung man, med glada ögon och väldefinierade biceps. ”Näsan” var så förtjust i sitt nya jag att han inte kunde passera en spegel utan att njuta av sig själv. Han befann sig dessutom i Paradiset. Han fick oceaner av uppmärksamhet, han hängde med kändisar på premiärer, han kom in på krogar, han var ett hett byte, men den nyutvecklade fåfängan höll på att kosta honom platsen i Himmelriket.

”Näsan” skulle nämligen träna ett pass på gym och planerade några häv i stång. Det vara bara det att stången hängde ner från taket just framför kortväggen på vilken det olyckligt nog satt en spegel. När ”Näsan” sprang fram mot stången betraktade han som alltid sig själv och siktade därför på stången han såg i spegeln. Eftersom han därmed missbedömde avståndet med ett par meter hoppade han som en groda rakt in i spegeln med näsan före.

Smack!!!

Smack rätt in i spegeln med det tjusiga ansiktet först, näsbenet gick av, båda borrarna pekade plötsligt åt höger, han kunde praktiskt taget snyta sig på ryggen, och blodet sprutade.

Där hade ”Näsans” resa kunnat ta slut.

Men läkarna lappade ihop honom så gott det gick, körde in tamponger i snoken på honom, ordinerade smärtstillande och en dags vila, så pudrade vi smink över blåtirorna och ”Näsan” dansade vidare.

Grodhoppet in i spegeln gjorde dessutom succé på YouTube.

SUPERKROPP

Ett av samtalsämnena under programseriens gång var min viktminskning. ”Steffos nya superkropp” skrev Aftonbladet redan efter några veckor.

Sanningen var att jag av läkarteamet hade fått startförbud. För att undvika fysiska katastrofer fick vi omedelbart våra kroppar rejält undersökta av läkare och mina njurvärden var på direkt farliga nivåer. Nivåerna fick läkarna att förbjuda mig att starta och eftersom njurmedicin ansågs kunna trigga igång gikt hade vi ett problem. Gikt är tydligen en extremt smärtsam åkomma som riktar in sig på stortår, få med gikt får ens på sig sina skor, ingen med gikt kan ta ett enda danssteg. Så vad göra? Läkarna beordrade i stället viktminskning och kostskärpning. Mindre ost och rött kött, samt tio kilo bort runt magen.

Alltså halverade jag storleken på mina portioner de första träningsveckorna, vilket fick vikten att rasa. Åtta kilo fläsk bort på tio dagar, och så var förbränningen igång. Under resten av Let´s Dance åt jag normalt, men tappade ändå något kilo i veckan.

Det kom till slut att bli 18 kilo.

När vi började träna vägde jag 110 kilo. Plus lite moms. Jag hade inte vågat väga mig ordentligt på 7-8 år. När jag såg att vågen var på väg att visa mer än 110 kilo hoppade jag av, så låt oss säga 110. Min avsikt nu är att hålla vikten någorlunda på den nya nivån, ca 92-95 kilo. Njurproblem är inget man leker med. Kan jag förhindra framtida njurproblem med något så enkelt som att skärpa till mig med vikten så får jag göra det.

Jag har ju också fått köpa ny garderob i tre storlekar mindre än den förra, också det är ett argument för skärpning.

CISSI SLOG MIG PÅ KÄFTEN

Till varje program spelas det också in ett stort antal intervjuer, sketcher och andra inslag som tryfferar programmet mellan danserna.

Långtifrån allt vi gjorde sändes, vilket ibland sög musten ur oss.

Ett av programmen hade 1970-talet som tema, och till det skulle berättas att jag på den tiden ofta satt runt lägereldar och spelade gitarr. Jag sjöng då ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, vilket jag fann vara ett listigt val eftersom det var en av sångerna jag verkligen sjöng på 70-talet, dessutom handlade den om dans, plus att det var enkelt att i texten byta ut ”Cecilia Lindh” mot ”Cissi Ehrling”. Jag sjöng andra versen som lyder:

Hon dansar och blundar så nära intill,

hon följer i dansen precis vart han vill.

Han för och hon följer så lätt som en vind,

Men säg varför rodnar Cissi Ehrling?

Tyvärr sändes det aldrig. Inte heller när jag försökte lära Cissi spela golf och hon satte en sjumeters på sitt livs första puttförsök.

Ett av de roligaste inslagen gjorde vi inför vår showdans på temat film. Vi hade tilldelats temat ”Rocky”, alltså exempelvis kultrullen där Sylvester Stallone boxas mot Dolph Lundgren. Jag skulle förställa Stallones amerikanske hjälte ”Rocky”, och Cissi skulle förställa det ryske robotsvinet ”Drago”. Vi hade beordrats att dansa Pasodoble

Vi dansade kaxig och muckig Pasodoble i kortbrallor, linne och boxhandskar, och det skulle se ut som om vi dammade på varandra rätt bra med handskarna.

I sketchen inför dansen satt vi i intervjustudion i badrock och handskar. Vi levererade några repliker rakt in i kameran och det hela skulle avrundas med att Cissi skulle ge mig en rak höger. Jag såg i ögonvrån hur hon laddade och så drog hon till mig allt vad hon förmådde rakt på käften så att det smackade till på ett köttigt vis, jag såg stjärnor och studiopersonalen vek sig av skratt.

”Oh förlååååt”, sa hon med eventuellt spelad förtvivlan efteråt. ”Förlååååt, jag glömde att jag är närsynt.”

Några problem med distansbedömningen visade hon dock inte i övrigt under serien.

SYRSA

Jag vann inte finalen.

Det gjorde Benjamin Wahlgren Ingrosso, som var den ende amatören som på riktigt var skicklig dansör, vi övriga spelade i korpen.

Jag kom att tycka mycket om honom.

Han rekryterades sist av alla, kom till träningslokalen bara tre veckor före premiären och tilldelades Sigrid Bernson som danspartner. Sigrid hade ett par år tidigare vunnit tävlingen med Glenn Hyséns son Anton, hon är möjligen inte den vassaste dansaren, men är full av charmig energi, artistambitioner och hon har vinnarskalle.

Benjamin var först lite blyg, han var ju bara 16 år och kom från den kända artistfamiljen Wahlgren-Ingrosso. Hans mamma Pernilla  och morbror Niclas hade varit med i Let´s Dance tidigare säsonger, hans pappa Emilio har haft lång karriär som dansare, han hade själv som barnstjärna deltagit i en mängd scenuppsättningar och TV-program. Han kände förstås press på att prestera väl och ville inte gärna att någon skulle titta på när han tränade, ingen av oss hade därför sett hans skicklighet före premiären.

Men jag minns hur vi alla gapade när han dansade första dansen. Också proffsen gapade.

”Jösses”, sa de. ”Han är ju lika bra som Sigrid, fan vet om han inte är snudd på bättre. Titta på de distinkta rörelserna, jösses, den grabben kunde lika gärna vara med som proffs”.

Alla insåg omedelbart att Benjamin skulle gå till final, det gällde alltså för oss andra att knipa den andra finalplatsen.

När vi så småningom kom att stå mot varandra i final var det en och annan som menade att det var orättvist eftersom Benjamin onekligen hade tränat dans tidigare i livet, men jag delade inte uppfattningen. Han var tränad i dans, visst, men jag hade å andra sidan över tusen direktsändningar i ryggen, jag var kamera- och sändningstränad. Jag var inte det minsta nervös, han sket i byxan, jämnt skägg alltså. Benjamin hade förresten inte ens fått skäggväxt. Dessutom är ju allt bara en lek, till råga på allt en lek utan uttalade regler, så vad spelade rättvisa eller orättvisa egentligen för roll?

Vi kom till slut varandra nära.

Jag kallade honom omedelbart för Syrsa och han kallade mig sin extra-morfar. Hans riktiga morföräldrar, skådespelarparet Christina Schollin och Hans Wahlgren, bor mestadels i Spanien, en testosteronstinn 16-åring står med ena benet i vuxenvärlden och det andra i sandlådan behöver ständig guidning av åldring, så Syrsa och jag hade många långa och uppriktiga samtal om livet. Vi gav varandra förtroenden, men snackade förstås också skit, och vi blev kompisar trots att jag är mer än tre gånger så gammal.

En gång läxade jag upp honom.

Han hade dansat vals i frack och känt sig obekväm för att han var kortare i rocken än Sigrid. Han uppfattade sig inte så elegant som han tyckte att vals i frack kräver. Han var som alltid urnervös och missade därför några steg, vilket juryn omedelbart noterade och därför gav honom snäppet sämre poäng än vanligt. Typ 7:or och 8.or istället för 10:or, relativt sämre alltså, men ändå långt bättre än de flesta andras.

Efter omröstningen drog han, sa inte ett ord till någon, rusade bara bort från ”green room”, försvann, låste in sig på en toalett eller om det var i en loge. Han var hur som helst borta en lång stund och när han så småningom kom tillbaka satt han i ett hörn och surade.

Dagen efter fick Syrsa en rejäl omgång, framför allt av Tony Irwing, som fräste att sådär gör bara bortskämda skitungar. I Let´s Dance är man del av ett kollektiv, där alla hejar på varandra, alla stöttar varandra, och ta nu för helvete och skärp dig! Också jag sa något åt det hållet, men snäppet mindre brutalt.

Efter det blev Syrsa en annan.

Han utvecklades till en empatisk, ödmjuk och inbjudande ung man, och den utvecklingen var minst lika fantastisk att vara med om som min utveckling från halt tjockis till halvspänstig farbror.

 

Vi åkte till finalen tillsammans.

Jag hämtade upp honom på Karlaplan i min gamla merca-cab, vi hade båda skinnjacka, solbrillor och röda jympaskor. Och vi garvade åt varandra och åt hur lite som skilde trots de 42 åren. Vi önskade alldeles uppriktigt den andre segern, det var den yngste mot den äldste, den som dansade bäst mot den som hade utvecklats mest, dramaturgin var utsökt. Han var visserligen nysprayad med brunfärg och hade fluffat till frisyren lite extra, jag var å andra sidan mer vältränad än på ett par årtionden, dessutom väldoserad på värktabletter. Vi ville båda ge järnet för att göra en så bra show som möjligt, men vi behövde inte bryta arm, vi skulle bara njuta och ha kul.

 

Finalen blev också fantastisk.

Vi dansade tre danser var, publiken skrek och hoppade, juryn reste sig och applåderade, de inspelade avsnitten var fyndiga, och när vi stod på scenen och inväntade slutresultatet tittade vi på varandra, blinkade och sa att oavsett vem av oss som skulle vinna var det välförtjänt. Också Syrsa hade kämpat, han hade av överansträngningen fått inflammation i höften, han hade trotsat rampfebern vecka efter vecka, han hade fått utstå en del spott för att han var ”halvproffs”. Men - han hade fanimej kämpat alldeles storartat och jag kände inget annat än glädje när Davis Hellenius ropade ut att Syrsa stod som vinnare.

Det var på alla vis utmärkt.

Det hade inte varit odelat kul att som avsevärt sämre dansare och som en av pionjärerna på sändande TV4 stå som vinnare. Jag hade uppnått alla mål med råge, jag hade fått lära mig alla danser, jag hade överlevt alla omröstningar, jag hade känt ett extremt och varmt publikstöd, jag hade gått ner arton kilo i vikt och jag hade haft sanslöst kul hela säsongen.

Att Syrsa vann var perfekt.

Också Cissi var glad. Hon var visserligen dittills obesegrad finalist, tre gånger tidigare hade hon baxat amatörer till final, alla tre tidigare gånger hade hon segrat med sin partner, nu föll vi (P)å målsnöret, men det tycktes inte bekymra henne heller.

 

UTEBLIVEN DEPRESSION

Jag har under åren Let´s Dance visats i Sverige mött dussintals deltagare. Praktiskt taget alla har sagt att det varit fantastiskt kul, men många har också vittnat om den depression som utbryter när man åkt ut. Från att ha slitit och tränat och njutit, från att ha varit huvudperson i ett av TV-Sveriges största och mest tittade TV-program, från att ha medias uppmärksamhet, stylisters och sminkares uppmärksamhet, så… Ajöss!

På ett ögonblick är man en föredetting.  Och är man ute är man verkligen ute. Skorna åker ut ur träningslokalen, man får ingen kallelse till sändningen. Man är ute!

Den tomhet de flesta vittnar om gränsar till depression.

Själv kände jag inte alls så när det hela var över. Det må vara skillnad om man inte röstas ut i förväg, jag fick ju som finalist vara med i alla program, jag fick lära mig samtliga danser, jag visste att efter sista programmet är det över, jag var inställd på det.

Efter finalen kände jag i stället rätt stor lättnad, kroppen skulle äntligen få vila, kanske skulle jag äntligen få prata om annat än Let´s Dance. Jag kände också uteslutande glädje och tacksamhet över vad jag varit med om.

Det hade ju varit så löjligt kul.

VARFÖR SÅ KUL

I stort var allt med Let´s Dance roligt.

Jag sov visserligen ganska illa under programseriens gång, vaknade vid 3-4-tiden varje natt och började omedelbart fundera på stegkombinationer: var det vänsterfot först efter chasséet, eller var det kanske höger, och var det quick-quick-slow eller slow-quick-quick före stephoppen?

Men jag behövde märkligt nog heller inte särskilt mycket sömn. Det gav naturligtvis kraft och energi att gå ner i vikt och samtidigt bygga muskler. Det var också kul lära känna de andra deltagarna, dela upplevelsen med dem, diskutera värk, svett och taktik.

Det var fantastiskt att i vuxen ålder få möjlighet att lära sig något helt nytt på ett så koncentrerat sätt, fantastiskt att ha obegränsad tillgång till en av Sveriges skickligaste instruktörer, och förstås härligt att komma en okänd människa så nära som man gör med sin danspartner.

Allt det där hade jag kunnat räkna ut i förväg.

Men vad jag inte hade kunnat gissa är hur roligt själva dansandet var. Jag blev helt enkelt glad av att röra mig till musiken.

Det var också en skön känsla att släppa sargen, att stå i direktsändning, med ett urskickligt band bakom sig, och ge sig ut på dansgolvet och försöka göra något man aldrig gjort tidigare och naturligtvis egentligen inte behärskar.

Risken att allt kunde gå åt pipan var kittlande.

Träningen innehöll också så många dråpliga situationer. Man drattar på arslet, man ser löjlig ut, man misslyckas och det är kul att skratta åt, men man lyckas också och det är ännu roligare.

 

Självklart vill jag fortsätta dansa i någon form.

Cissi och jag har beslutat oss för att regelbundet ses och knyta på oss dansskorna. Det är såklart omöjligt att komma ihåg alla sexton koreografier jag lärde mig, samtliga med dussintals stegvarianter, plus olika lyft och snurrar och hopp. Men kanske kan jag hålla liv i två, och om jag får välja: jiven och Slowfoxen.

Men det är inte jag som bestämmer.

Det gör professorn!