Författaren

På en internationell bokgala i Louvren i Paris 2013 vann min”Steffos Spritbibel” utmärkelsen ”Best in the world”. Alltså Bäst in the hela jävla Världen!!! Alldeles, alldeles underbart förstås, och jag blev omedelbart tolv år, hoppade jämfota och badade i fontäner.

Det var inget Nobelpris, det var heller inget Augustpris, men det var det finaste pris man kan få på detta klot om man skriver böcker om sprit.
Jag smakar ännu på ordet: Världsmästare!!!

Jag har inte kläckt särskilt mycket klokt genom åren, men den här formuleringen är jag stolt över:

”Kan man inte uttrycka det man menar, tvingas man mena det man kan uttrycka”.

Alltså:
Med fattigt språk blir tanken fattig, i varje fall riskerar tanken att uppfattas som fattig. Redan i småskolan insåg jag värdet av ett rikt språk, och redan då blev jag en skrivande person.
Mina böcker har hittills mest varit journalistik i bokform. Den senaste ”Under hatten på Steffo” var däremot mer självbiografisk, anekdotisk, skvallrig.
Men snart kommer det romaner.
Min plan för slutet av yrkeslivet är att bära halmhatt och för stor tröja, att med pipa i mungipan sitta på en altan och skriva roliga berättelser i ganska långsam takt.
Så kommer det att bli.

Tyvärr är några av mina äldre böcker helt slut: SPRIT, NJUT, eller LUST finns inte kvar vare sig på förlag eller i butik.
Däremot kan du köpa UNDER HATTEN PÅ STEFFO, PASSION och SPRITBIBELN direkt av mig.

En gång skrev jag ett kapitel i en bok som aldrig har funnits i handeln. Det var en vänbok till författaren P.O. Enquist, som fyllde 60 år, och vi var några i hans omgivning som porträtterade honom ur våra olika perspektiv. Boken var födelsedagspresenten.
P.O. och jag hade rest ihop under 1986, vi var i Mexiko och bevakade fotbolls-VM. I mitt kapitel skrev jag om P.O. som sportskribenten, och jag stal hans prosa, också hans grepp (från ”Katedralen i Munchen”) att benämna sig själv med en bokstav.
Här är kapitlet:

UPPREPNINGENS PAGANINI

"Alla talar om skytte."
"Alla talar om skytte."
"Alla talar om skytte."
Mantrat är en rapport från Sverige, och E gör pauser om rätt exakt tio sekunder mellan varje upprepning.
"Alla talar om skytte".
Man kan sluta sig till att E mellan klunkarna har talat i telefon, troligen med Big Bo. På ett halvt jordklots avstånd tappar man insikt och perspektiv, figurer som hemma har stor betydelse blir på distans Musse Pigg, somligt blir solklart, somligt skrämmande, somligt löjligt, och nu säger E:
"Alla talar om skytte."
Det är i Queretaro, ett par timmar i rätt rostig bil norr om Mexico City, det är 1986, fotbolls-VM, och i baksätet sitter Julle och Gren, hungriga, men med ett nu raskt växande hopp. Man vet aldrig var man har poeten på den här resan, har man tur kan han börja berätta, och maken till berättelser finns inte, maken till underhållning finns inte, och kanske, kanske, knock on wood, är detta om att alla talar om skytte inledningen till en monologväv om Nurejevs sexliv, Bohrs poetiska kvantfysik, samt värdet av korrekt fotbollsdobb.
Visst hopp finns.
S tänker dock annorlunda.
S är arbetsledare för tidningens lag om ett tiotal medarbetare, varav E är en, och han erinrar sig nu kapitlet "Trap" ur "Katedralen i Munchen", en Bibel med vilken E fjorton år tidigare debuterat som idrottskrönikör.
I kapitlet "Trap" får E plötsligt skitslag.
De olympiska spelen i Munchen börjar denna dag, och E vill gömma sig, fly, han vill slippa skriva, och han söker sig därför till periferin. 
Till skytte.
E kan inte ett smack om skytte, han saknar intresse för skytte, och hans teori är därför att ingen annan heller bryr sig om skytte.
En normalt mycket god teori. 
Två kliv in i arenan möter han dock en för honom helt okänd svensk vid namn Ragnar Skanåker, som just tagit spelens första guldmedalj. En skytt. Helvete! Kaos! E har inte ens sett banan, inte tavlan, inte pistolen, han kan ingenting, i n g e n t i n g, men tror sig minnas att delgrenen löpande hjort förekommer. Helvete! Han hinner i sista sekund ringa in några meningslösa floskler till sista upplagan, svetten rinner, ska det vara så här hela OS:et vill han inte vara med, helvete, alla andra kan, alla andra begriper, alla andra ställer de rätta frågorna, och plötslig befinner sig E i ett rum med denne förbannade Skanåker och en som heter Ulf Elfving som självklart frågar kloka frågor, och E skriver:
"E står dystert mitt på golvet och lyssnar och känner sig lång."
Alla talar om skytte.
Jahapp, tänker S, där har vi det. Han känner sig lång nu igen, och alla talar om skytte. Men vafan, med sombrero är medellängden i Mexiko minst 1.75, Julle och Gren är båda kring 1.80, och själv är S 1,85, så vafan. Men hur var det E alltid skämtade när de knökade in sig i hyrbilen. "Inte ska väl jag som bara är 1.98 sitta i framsätet...". Jahapp, nu är det kört, tänker S, och börjar i huvudet formulera önskemål till Big Bo Strömstedt om blixtsnabbt poetbyte.
Efter några minuters samtal visade sig den där Skanåker vara en märklig en. Han hade varit stridsflygare i Kongo, han sa sig ha tränat upp sin enastående nervstyrka genom att vara egen företagare i ett socialdemokratiskt land, och han sa sig inte längre stå ut ens med folkpartiets vänstervridning, och S erinrar sig här ett av Bibelns allra bästa avsnitt:
"E anar sig till att Skanåkers politiska synpunkter är dramatiska, och känner stark lättnad över att segerceremonin avlöpte utan intermezzon eller politiska demonstrationer. På de enda bilder som förekommer sträcker han upp b å d a armarna."
S tänker att: Gode Gud, om E nu har noja igen, låt honom i flykten springa på en ny Skanåker att skriva lika fenomenalt om.
S skriver i sin anteckningsbok; b å d a armarna...en mer än Hitler...känner sig lång...ställer fel frågor...löpande hjort...byt aldrig ut poet...
"Alla talar om skytte."
"Alla talar om skytte."
- Vadå för jävla skytte?
E tittar förvånat.
"Göran naturligtvis. Göran Skytte, han har..."
S drar ett streck i sin lilla bok, stryker över; båda armarna...en mer än Hitler...känner sig lång...ställer fel frågor...löpande hjort...
Och så finns ingenting kvar att stryka över.

Det handlar om prinsbertilisering.
P.O. Enquist är offer för den, inget stort eller dramatiskt, dock ett offer. 
Prinsbertilisering.
Prins-Bertil-isering.
Det handlar om att tillskriva kända människor egenskaper eller färdigheter de saknar. En överdrift i all välmening, eller hemskare tanke; en medveten lögn i syfte att hypererigera piedistaler för att måna om nivåskillnader.
Prins Bertil utgör arketypen - han har aldrig själv påstått att han är en överdängare till idrottsman, visst, han är road och intresserad och han var en gång halvhygglig utövare, inte mer. Så långt han själv.
Möjligen har han genom åren inte protesterat nog högljutt mot beskrivningen av honom som den fenomenale atleten, men att tvingas till idelig dementi av sig själv är också det ett gissel.
Men sicken nesa, sickna tappade brallor.
Något internatrekord på skridskor, någon juniornotering, något lokalt mästerskap i stående höjd, bilmerit i tider då ingen annan hade råd med bil. Sicket elände att bli upphöjd till idrotts-Prinsen efter en skörd som den. Hela auktoriteten vilande på luft.
Och P.O. Enquist.
Som gång på gång på gång annonseras som den en gång så duktige höjdhopparen, och som den en gång så skickligt målvaktande fotbollsspelaren.
Som om det vore skälet för att vi bör lyssna på honom. Läsa honom. Ta del av hans ord om idrotten. Att föreslå det är inte enbart att skärma av alla de tiotusentals som med all rätt inte finner någon auktoritet i just den meritlistan, det är också grovt förolämpande mot P.O. Enquist.
Ingen skulle komma på tanken att motivera en kulturskribent med att han en gång medverkat i en lokal ABF-uppsättning av "Rödluvan", och därefter haft en biroll i "Rederiet".
Det finns ingen idrottsskribent jag läser med sådan aptit som jag läser P.O. Enquist, men jag kan räkna upp dussin efter dussin som har mer imponerande meritlista.
Det är inte på den det hänger.
P.O. Enquist var inte så tokig i höjdhopp på 50-talet, tog visserligen aldrig två meter, fick heller aldrig någon SM-medalj, men så tokig var han inte, och han gjorde några inhopp i mål i Bure under samma decennium, som bäst i division fyra. Det är i huvudsak inte ur dessa erfarenheter han formulerar sig om idrott - men de utgör en garanti, de gör att han vet hur svettstrumpor stelnar, hur segrar och förluster biter, vad rekord kräver, och hur en korrekt fotisättning bör göras. De gör att han inte heller går vilse i idrottens terminologi.
Författare helt utan egen meritlista inom idrotten blottar sig däremot gärna som regel på ett för alla parter mycket genant vis. Vi tar en i högen. Vi tar Jonas Gardell. Som i "En komikers uppväxt" klafsar igenom den tunna isen med en snutt om Ralf Edströms "halvvolley" mot Västtyskland i VM 1974.
Morsning.
Så skulle P.O. Enquist självklart aldrig skriva.
Skillnaden mellan halv- och helvolley är som skillnaden mellan päronsoda och konjak. En halvvolley är en halvvolley, Tore Skogman är Tore Skogman och Beethoven Beethoven.
P.O. Enquist förstår idrottens språk, han talar det, han känner igen en äkta päronsoda i sömnen.
I det litterära Sverige finns för övrigt åtskilliga fall av omvänd idrotts-prinsbertilisering, alltså fall där man tillskriver sig själv egenskaper och färdigheter man saknar. Och alltid i piedistal-höjar-syfte.
Ett särskilt svårartat är Lars Gustafsson (under några Uppsala-år på 50-talet för övrigt sambo med P.O. Enquist).
Han skrev exempelvis "Tennisspelarna" - en över bristningsgränsen uppblåst liten roman, i vilken han skriver om den svenske Texas-professorn som varvar snillrika föreläsningar i strindbergiana med tennisspel. 
I ett kapitel beskriver han hur han tar set mot en före detta segrare i Australiska öppna, dessutom dubbel Wimbledon-finalist. Han, The Man - Lars Gustafsson - vill alltså att vi ska tro att han är en jävel på tennis. Måhända hävdar han såhär i efterhand att i litterära verk ska man inte söka jämförelser med existerande personer, men bullshit, han vill att vi ska tro att han är en jävel på tennis, punkt slut.
Och så omslaget.
Jösses!
En bild. Gustafsson själv på tennisbanan, djupt bakom baslinjen. Som en kärring med flugsmälla. Fel grepp, fel fotställning. Fel, fel, allt fel - ingen som spelar tennis ens på låg korpnivå ser ut som Lars Gustafsson gör på omslaget till sin uppblåsta roman.
Lars Gustafsson går inte bara vilse i idrottens terminologi, han snubblar i dess rörelsemönster, och därmed blottar han sig som barnet blottar sig när det fem år gammalt beskriver hur en dator är konstruerad.
Med P.O. Enquist är allt annorlunda.
Båda är visserligen offer - men bara P.O. Enquist vet det.

Kanske var det korven med mos i Rättvik, kanske var det storpåsen med segt och salt, eller kanske den tidiga frukosten med wienerbröd.
Troligen var det korven.
Sjuåringen spyr med så stark stråle som bara den som länge hållit igen kan spy. Han spyr från baksätet och i bilens längdriktning, han spyr med god nackträff, och när S med nedvevad framruta i vinterkylan svänger in mot Idres stugby tycker han sig se en ren hålla för näsan.
S är ändå på strålande humör.
Han är nyfiken.
Han har av Big Bo fått uppdraget att göra en tidning om August Strindberg med anledning premiären av E:s TV-serie om författaren. S har haft en del problem i positionen som ung och lovande tidningsmakare, en Amelia Adamo hade börjat på konkurrenten och publicerat tuttar och stjärtar, varför S:s planer på ett mer tuttfritt magasin har fått sig en törn.
Nu finns i Strindbergsbilagan ett välkommet kombinat av hedervärt arbete och present till Big Bo, till vilken S anser sig stå i tacksamhetsskuld.
För denna bilaga motiverad av TV-serien kunde S tänka sig kyssa E:s fot, och nu skulle de alltså åka skidor i Idre, med varsin dansk kvinna och nog vin att pimpla under Strindbergssamtalen.
Avgjort.
Inför mötet hade S mycket ambitiöst plöjt E:s digra produktion om Strindberg och funnit sig gilla E mer och mer. 
Den jäveln.
Den smarte fan.
Arbetets densitet var inte särskilt annorlunda än den hos ett normalt popcorn, men det handlade om ett mästerstycke i list. E hade hanterat Strindbergs liv på det sätt som E och andra lika drivna kvällstidningsjournalister är speciellt skickliga på. Han hade sorterat bort allt det trista, valt ut det spektakulära - låt oss säga, ett trettiotal händelser/ögonblick i Strindbergs liv, de som kan passera som avgörande, och de som enklast går att göra dramatik av.
Så på med den egna språkdräkten, och simsalabim; underhållande dramatik, samt doktorsmössa i Strindbergiana. Snillrikt. Genialt. Utmanande, visst, vågat, visst, men med en ocean humor och självironi i botten.
Så listig skulle S också vilja vara, och S är nu sugen på att syna E:s kort, nypåläst som han är på Strindberg; han vet rätt väl vem som skrev vilka brev, till vem, i vilket ämne, han kan citera Strindberg om ditten och datten.
Och visst.
E visar sig kunna allt om just de Strindbergs-episoder han själv valt till sina böcker och till sin dramatik, i övrigt inte ett smack.
S finner sig beundra E mer än nånsin.
I skidbacken förvånar E med att åka med öppna pjäxor. Backarna flacka, knappast några pucklar, och E i oknäppta pjäxor.
"Att åka oknäppt är undervärderat. Jag lärde mig åka med öppna pjäxor och därför fortsätter jag med öppna pjäxor. Det går utmärkt", säger E.
På inget vis gick det utmärkt.
Kanske handlar om behov av frihet.
Kanske om att vara annorlunda.
Kanske om någon annan och mer svåranalyserad öm tå. 

Risken att bli kallad fascistsvin var uppenbar.
Var man korkad nog att göra tre mål i en och samma match fick man fantamej skylla sig själv. Komma där och vara osolidarisk och elitistisk och kapitalistlakejig.
..."Vi ska skära strupen av Dig Din Djävul,
...Vi ska släppa luften ur Dig Din fan"...sjöng man under de högljudda åren, alltså gällde det att se upp. Dessutom sas det att bara de med sandaler, bristfällig hållning, samt usla betyg fick nosa på de mest frigjorda flickorna, och vem drömde inte om det, så Ni förstår; linan var extremt slak.
Själv var jag vänster. 
Jag ansåg att USA våldtog Vietnam, att betyg skulle bort, att industrins vinster i huvudsak borde tillfalla arbetarna, att Marx var en mer sympatisk tänkare än Keynes, jag bar pannband och kunde Hoola Bandoolas repertoar på korvgrillningsgitarr.
Men jag hade problem. 
Dels var var det betygen, och än värre; rätt ofta satte jag ett par rökare i krysset. Gick detta att kombinera? Kunde man vara bra i idrott, eller ens intresserad av idrott, och ändå så mycket vänster att man slapp bli kallad fascistsvin, och kanske till och med nån gång fick nosa på en av de frigjorda?
Gick det?
I detta traumatiska läge trädde P.O. Enquist in på scenen.
Han var vänster.
Han var dessutom korrekt vänster.
Var det någon som var korrekt vänster så var det han, korrekta glasögon, korrekt frisyr, korrekt terminologi, korrekt aggressivitet i TV-debatter.
En sån som P.O. Enquist skulle aldrig kallas kapitalsitlakej, och hade han nosat på frigjorda tror Ni. Va? Hade han nosat, håhå, var det någon som hade nosat så var det han. Sånt känner man på sig.
Och - mina damer och herrar - han gillade idrott. 
Yes box.
Han inte bara gillade idrott, han var freak, och i sina artiklar, och inte minst i "Sekonden" - berättelsen om den urgröpta släggan, om sveket, om fader/son-relationen, om arbetarrörelsen, om livet - som ju kom ut under den myrdalska eran, lyckades han placera idrotten i ett socialt och politiskt sammanhang. Rena bingon alltså, och därmed fritt fram att kombinera vänster med målskytte också för en femtonåring som jag.
Minns att på den tiden var idrotten ett isolat, och litteraturen ett annat. Dagens storheter på kultursidan har en helt annan hållning - Peter Kihlgård, Torgny Lindgren och Ragnar Strömberg har alla skrivit lysande om fotboll, Torbjörn Säfwe har tecknat några utmärkta boxarporträtt, Ernst Brunner gör sina försök, Slas, och i huvudet på Stig Larsson finns en egenkonstruerad fotbollsliga, komplett med spelarövergångar och skytteliga.
För att nämna några.
Under de högljudda åren var det annorlunda, P.O. Enquist engagemang var unikt, hans synsätt främmande.
Detta var första gången P.O. Enquist kom att spela en betydande roll i mitt liv. Andra gången var dussinet år senare, och jag stod inför ett yrkesval.
Big Bo hade lagt ut sitt bete. Expressen var svagt rustad på sportsidorna, i synnerhet var krönikorna ofta rätt tunna anrättningar. Kunde jag tänka mig att bryta redaktörskapet för Söndags-bilagan och i stället skriva sportkrönikor, ett år eller så.
Dittills hade jag värjt mig.
Jag älskade idrott, jag kunde idrott, jag hade spelat i blågul dress, till och med idrottens teori kunde jag efter GIH-examen och diverse steg-kurser. Ändå - idrotten var en värld, journalistiken en annan, och så hade jag planerat att det skulle förbli.
Gick det ens att kombinera journalistik med idrott?
Utbudet i dagspressen gav vid tillfället inget klart svar på den frågan - i varje fall bedrevs ingen särskilt omfattande journalistik av den sorten jag gillade.
Jag fick en helg på mig att svara. Alltså plöjde jag ännu en gång "Katedralen i Munchen" - och visst.
Visst går det.
Bara man ser till att vårda utanförskapet så går det. Inte stå i flocken, inte fråga "hur känns det", inte med ryggmärg fokusera på det alla andra fokuserar, alltid se med egna ögon, lukta med egen näsa, och nyfiket granska som i vilken annan journalistik som helst.
Ta Bibel-kapitlet "Gonnarr" - en av de bästa idrottstexter som skrivits på svenska.
400 meter medley. OS-final. I bassängen extrem dramatik, extrem kamp om segern, och en av duellanterna är den oövervinnerlige amerikanen Gary Hall, en annan svensken Gunnar Larsson.
Samtliga texter om detta lopp - utom P.O. Enquists - handlar om vändningar och spurt och liknande, P.O. Enquist valde att fokusera på den sprickfärdige mannen på läktaren.
Ett genidrag.
Mannen på läktaren var Kvällspostens krönikör Birger Buhre, som ansåg sig ligga bakom Gunnar Larssons framgångar, och alltså hade ett särskilt förhållande till loppet. Han passerade alla stadier från nervös via hysterisk till lilablått vulkaniserad till exploderad under loppet av loppet, och mellan fradgaattackerna stönade han "Gonnarr, Gonnarrr, Gonarrrr", därav kapitelnamnet.
Den samlade sportjournalistiken blindstirrade ner i bassängen, P.O. Enquist tittade på läktaren, och skildrade därmed loppet bättre än någon annan. Dessutom roligare.
Jag läste P.O. Enquist, och visst.
Det går.
Big Bo:s bete var därmed svalt, och livet ändrade riktning.

Återigen Mexiko-VM: match mellan Västtyskland och Uruguay.
På sidan 239 i "Två reportage om idrott:
"Jag bestämmer mig för att se matchen från ett nytt perspektiv, dvs. bakom det ena målet. Det råkar, i första halvlek, bli Uruguays mål. Jag sätter mig på gräset två meter bakom ena målstolpen..."
Det är vad E skriver, texten publiceras också i Expressen.
Sittande i gräset...
I paus 1-0 till Uruguay. E skriver att han i paus tvärsade över planen, gick ner i spelargången, tvekade, chansade, öppnade en dörr och vips stod han inne i västtyskarnas omklädningsrum i vilket han gör iakttagelsen att Briegel baddar med isblåsa på nacke, samt att förbundskaptenen Beckenbauer var tunnare än E trott.
S ogillar det kapitlet. 
Fel. 
S hatar det kaptlet. S är nämligen säker på att hela historien är hopdiktad, och han förstår inte varför. Det satts aldrig på något gräs, det tvärsades inte över någon plan, det gicks inte in i något omklädningsrum. Så varför?
Historien får dessutom S att misstro kapitlet i Bibeln, i vilket E berättar att han på samma vilsna, oskyldiga, och vinglande vis tar sig till utrymmet rakt under den israeliska förläggningen, mitt under brinnande jävla massaker, dit världens alla blickar är riktade; mot terrorister och gisslan och krypskyttar. E beskriver hur han står där länge, ingen tycks märka honom, han hör polismän vädra idén om att spränga sig upp genom taket/golvet.
Är också det en dikt?
Kanske.
S känner sig tvivlande, och hatar därför intensivt kapitlet om Beckebauer och omklädningsrummet. S tänker samtidigt, och lika intensivt som hatet önskar han, att kanske har vi här ett fall av konstnärens privillegium.
Visst, det kan också handla om ett starkt behov av att finnas där fokus är, att inte riktigt förmå, men att viljan är starkare än förmågan, och samtidigt en signal om att inte ha armbågar nog att ha trängt sig, bättre då att lite omedvetet ha vinglat dit, och simsalabim: ändå vara där...Minns Skanåker-kapitlet. Inte där. Ändå där. Bulls eye utan att sikta.
En dålig teori. Usel. 
S har ingen bättre. Förmodligen spelar det ingen roll, förmodligen fyller det ändå ett syfte; skriva att man står i ett omklädningsrum fast man inte står där, förmodligen belyser det ändå någonting viktigt, förmodligen berättar det en annan och viktigare sanning, förmodligen är det konstnärens privillegium.
Såsom Leni Riefenstahl tog sig friheten att i sin klassiska film från Berlin-OS ta med några simhopp baklänges. Trots allt: ingen hade som hon skildrat en Molbergare, så vad brydde sig väl hon om rotationen var hit eller dit.
Ungefär så.
S känner sig mycket lite som en konstnär.
S hatar kapitlet om Beckenbauer.
S hatar konstnärens privillegier.
S undrar hur det känns att vara konstnär.

 

 

Inget i tillvaron är särskilt enkelt att begripa.
Samband är oklara, fakta dolda, mönster otydliga. Varför kollapsar fastighetsbranscher, varför lyser lampor, varför blir arslen ministrar, varför fick Danmark stryk mot Spanien i kvartsfinalen.
Att spekulera är enklare än att förklara.
Inför är enklare än efter.
I spekulationen bor också mer liv, däri finns mer humor, mer att slå mynt av. Spekulationen kräver mindre och är ofta mer lustfylld.
Alltså spekulerar man.
Och inte minst inom idrottsjournalistiken.
Påstått en dan, glömt nästa, hejåhå, och så påstå igen, glömma. Ingen tid till eftertanke, ingen mening med eftertanke.
Med P.O. Enquist är det annorlunda.
Beväpnad med den nyfikna vänsterns hela batteri av frågor som hur och varför och vem och när och vem fan bär skulden går han till attack mot även de minsta av frågor, som exempelvis den varför Spanien slog Danmark i kvarten.
Och han är oöverträffad i vävandet av väven.
Och kanske ligger här skillnaden - i vänstern, och i nyfikenheten. Han ger sig på budgetunderskott och ideologiers sönderfall och kåthet och kaksmet och svanars läten.
Analysen spretar och drar, infall välkomnas och inlindas, och allt kittas samman med mästerliga stilistiska knep, i huvudsak upprepningen.
P.O. Enquist är upprepningens Paganini.
Han planterar och skördar och skördar och skördar, och man känner igen sig, man lär sig en lunk, man får texten, och världen, sammanbunden - och det hela ser genomtänkt och färdigt ut.
Färdigt är det inte.
Men man skiter väl i det, för vem kan ändå förklara varför lampor lyser, och när marknader rasar, och räck upp en hand alla som anser att det var Jesper Olsens fel att Danmark förlorade i kvarten - hälften för, hälften mot.
Ingen kan helt veta, därför kan heller ingen helt förklara, men vad roligare i livet finns än att försöka, och P.O. Enquist försöker, ingen inser det omöjliga bättre, men han försöker, och Pang! han bär sitt hölster på vänstern. Det är delvis därför han är så läsvärd.

Ordbehandlaren heter Tandy.
Nästan alla svenska sportskribenter här i Mexiko har en. Den är mycket behändig, väger omkring kilot, går på 1,5 voltsbatterier, man skriver sina texter på den, trycker en telefonlur mot ett modem, och vips är texten hemma i Stockholm.
De datorer som journalister kommer att arbeta med 1994 är NASA-centraler jämfört med denna lilla ordbehandlare, som då för länge sen tagits ur produktion, men här i Mexiko är den ett underverk.
E har dock svåra problem med sin.
E har över huvud taget svåra problem här i Mexiko, luften är tunn, föroreningarna sticker i näsan, E är orolig i själen och otränad i kroppen, sammanhangen är oklara, tiden diffus, andetagen är korta, och han dricker.
Han dricker kopiöst och mer än en gång gråter S av sorg över att inte kunna hjälpa, över att se allt kantra.
S är rätt övertygad om att allt går åt helvete - de udda tankarna, böckerna, livet.
S tänker att nu är det kört.
S har fel.
Med Tandyn är det så att man ser var man befinner sig i sitt skapande genom en blinkande blipp som vandrar längs skärmens rader. När blippen nått högermarginalen skuttar den automatiskt ner till nästa rads vänsterkant för vidare färd.
E ser mer och mer på sin Tandy som på en demon.
Han minns alltmer sällan automatiken med vilken blippen byter rad, tror istället att han själv måste avsluta varje mening innan blippen nått högermarginalen.
E förefaller hata detta tvång.
Hans dittills starkaste vapen; han prosa, som baserats på både långa och korta meningar, på bisatsparader, på upprepningar mellan kommatecken, på parenteser, tvingas plötsligt kastreras till mycket korta sentenser - ingen över 60 nedslag lång. Lager på lager. Som illa formulerade kvällstidningsingresser.
E skriver sina meningar med hanterbar fruktan i början av raderna, men mot nedslag 35-40 kommer paniken, och vid pass 50 är han nära sammanbrott.
S undrar vad E tror sker med texten om blippen når högermarginalen utan att meningen är färdigskriven. Sannolikt tror han att texten fortsätter vid sidan av skärmen, ut i intet, kanske ser E:s skräckslagna ögon hur blippjäveln drar med sig orden för gott och med dem skaparkraften.
S är förtvivlad.
Kommer de skarpaste av ögon aldrig mer att se? Kommer filtret av flykt alltid att förblinda? Gode Gud, det får inte ske.
De skiljs.
De möts igen.
E har bett S läsa korrektur på boken "Två reportage om idrott", och S är väl förberedd som en skolpojke inför examen.
S är också ljusare till sinnes.
Boken är lysande, delen om Mexiko inte fullt lika genial som den om Munchen, men ändå lysande, och oceaner bättre än summan av de texter E skickade iväg från sin demonapparat i Mexiko.
Hopp finns.
S inleder med att meddela sin beundran, tar sen upp sitt fulltecknade anteckningsblock, och tjattrar några ögonblick om hur han tvivlar på kapitlet om Beckenbauer, och:
- På sidan 212 skriver du att du bor på "Hotel Precidente Chaqupequek". Det är fel. Hotellet hette "Chapultepec".
S bokstaverar och E ger fan att anteckna, han ler istället.
S känner sig som en usel litterär partner, E markerar det tydligt men snällt, E antecknar inte och i boken får stå "Chaqupequek" och det är fel och det är underbart och det rymmer sannolikt fler dimensioner än S någonsin kommer att förstå. S är glad. S är glad över att E återerövrat lite av sin position, hopp finns, boken är nästan lysande, luften har syre, och inte en blippjävel så långt ögat når.
De skiljs.
De möts igen.
I någon TV-studio, på någon redaktion, på någon teater - mötena är korta, ibland bara några meningar, men S får ändå små rapporter.
Allt går bättre - de udda tankarna, böckerna, livet.
De möts igen.
Sju år efter Mexiko-resan och S är konferencier vid publicistklubbens satir-SM, E är publik. S har fullt upp och rusar genom kvällen, men ovbrutet ser han ändå E för sina ögon; nu frisk, brunbränd, smal, med knivskarp blick, och med sitt intelligenta och nästan utbrytande skratt på läpparna.
S känner sig förkyld av lycka.
Inget gick åt helvete, inte helt, de skarpaste av ögon ser ännu, och bättre än någonsin, och som en egen liten privat hyllning till E påannonserar S kvällens juryordförande Harry Schein, som "Harry Schwein".
Inget stort nummer. Få noterar, men en hyllning är det, "Schwein" blev sagt, det är fel, ändå rätt, hopp finns, och det rymmer sannolikt fler dimensioner än S någonsin kommer att förstå.

Inte sällan är idrotten förljugen.
Och inte sällan utgör sportjournalistiken och sportjournalistikens språk ett hinder för sanningen.
Ett exempel:
Idrottsmän pratar inte som idrottsmän pratar på våra sportsidor.
Det är fullt möjligt att knalla in i omklädningsrum efter omklädningsrum utan att springa på någon som uttrycker sig i det staccato-epileptiska och subjektlösa sportpresens som sportprosan så ofta är skriven i.
Lika märklig är den omvända insikten - att det faktiskt finns idrottsmän som pratar så. 
Till och med idrottsmän som inte pratar så pratar så.
Dock aldrig i P.O. Enquists texter, och vi ska titta på varför.
Låt oss säga att en SM-final i fotboll slutar 10-0, och att segrande lags samtliga tio mål var solonummer av en och samma spelare.
Man har då en hjälte.
Hjälten intervjuas, ombeds ge sin syn på sin insats, och hjälten säger då att: "En seger för laget. En lagseger. Utan dom andra grabbarna hade jag aldrig...blabla..lagseger, lagseger, lagseger...."
Flocken sportskribenter står i klunga runt hjälten och antecknar "lagseger" i sina block. De går så till sina respektive redaktioner och skriver "lagseger" i sina texter om hjälten.
Så sprids lögnen.
Det finns placerad mellan idrottsjournalister och idrottsmän nämligen en hatt i vilken det skvalpar runt ett par dussin citat av sorten: "Man måste ta en match i taget"..."Han är något av en tänkande August"...."Någon risk för underskattning finns inte"..."Det här var en seger för laget"...
Vid intervjuer sticker journalisterna fram hatten och idrotten väljer de citat den för dagen finner lämpligast.
Inte sannast.
Lämpligast.
Ordet "lagseger" är självfallet inte det sanna när en 10-0-match omfattar en enda målskytt, men det är det lämpligaste, det listigaste; det signalerar ödmjukhet, låg profil, svenskhet, moral, och ändå inkasseras all credit.
Ur hatten plockas alltså de lämpligaste citaten, inte de sanna, inte de verkliga, och de små lögnerna trycks nästan undantagslöst. Hatten är konstruerad av journalisterna och idrottsmännen i samförstånd, båda parter lär sig rätt snart hela citat-utbudet utantill, de finns att studera dag efter dag i tidningarna - och så har man utvecklat det speciella sportspråket som inte finns någon annanstans än inom sportjournalistiken.
Ofta tempusförvirrat, ofta subjektlöst, ofta i presens, ryckigt:
"Alltså jag springer i luckan, ser Nisse på högerkanten, kastar mig mot främre, språngskallar....".
Det finns idrottsmän som pratar så, fast bara när de har en mikrofon eller ett anteckningsblock under näsan. Vid övriga tillfällen pratar de som vilka andra människor som helst, vid övriga tillfällen kan de skilja på presens och imperfekt.
Idrottsjournalistiken och dess språk är alltså i det här avseendet ett hinder för sanningen, för den sanna beskrivningen.
I P.O. Enquists texter pratar inte idrottsmännen i sportpresens, och inte säger de "lagseger" särskilt ofta heller.
P.O. står nämligen aldrig i flocken, han räcker aldrig fram hatten, kanske vet han inte ens om att den existerar. Han står i stället ett par steg vid sidan om, iakttar, söker mönster, och när han någon gång väljer att prata med idrotten så gör han det med sitt alldeles vanliga språk och får därför svar på alldeles begriplig svenska.
I TV 4-Nyheternas policy för sportjournalistik står att det är vid vite förbjudet att ställa frågan "hur känns det", samt be någon beskriva det mål han just gjort.
P.O. Enquist skulle inte ha några problem med den policyn.
Kanske skulle han tycka att den var onödig.
Det är den inte.

P.O. Enquist är upprepningens Paganini.
Det är värt att påpeka ännu en gång.
Och ännu en.
..Niels Bohr (nämns i "Två reportage om idrott" på sidorna 179, 183, 219, 257, 291... )...Revolution eller kage (182, 187, 191, 208, 238, 258...)...små iakttagelser och reflektioner dyker upp i repris i texterna med ojämna mellanrum, man höjer ett igenkännande öga, man anar en tråd, det ser genomtänkt ut, färdigtänkt, som när säckar knyts ihop, resonemang avslutas.
Ta första meningen i det här stycket; "P.O. Enquist är en upprepningens Paganini."
Ni känner sannolikt igen den, den har redan förekommit i det här kapitlet. Den är lätt att känna igen - en lite naiv metafor, Paganini, virtuosen, Mästaren, en effektiv signal.
Hade meningen varit P.O. Enquists hade den kunnat förekomma som vilken brödtext som helst i "Sekonden", som stöd för resonemang i "Katedralen i Munchen", som stilgrepp i "Två reportage om idrott", och som kuriosa i "Kartritarna".
Den som kan sin P.O.Enquist lär sig snart känna igen repertoaren.
Någon gång upprepas en hel historia. Den om toalett-ministern finns exempelvis i både "Sekonden" (sidan 12), och i "Två reportage om idrott" (sidan 204).
Ungefär såhär berättas den:
Den Bayerska rådsrepubliken inrättas. Utrikesminister utses. Säte i Munchen. Det var ont om lokaler, men man fann för ändamålet lämpligt slott, som bland annat hade en fantastisk, stor, med kristallkrona försedd kejserlig toalett. Utrikesministern valde toaletten som sitt arbetsrum. Där lät han installera en telegraf.
Utrikesministern är en idealist. Han tror att världen är möjlig att beskriva, förändra, och att det är hans förbannade skyldighet som intellektuell och radikal att göra det. Alltså gör han det. Från den kejserliga toaletten, via sin telegraf, sänder han, i en lång rad av ändlösa och detaljerade telegram, råd till världens regeringschefer och furstar. Han ger råd.
Hans regeringskollegor (som mycket snart ska störtas och avsättas med nackskott men ännu har kontroll) är bekymrade. De finner, naturligtvis, råden riktiga, ibland också förnuftiga, men meningslösa, detta med tanke på mottagarna. Kostnaderna för telegrafen blir höga. Han är, på detta sätt, en intellektuell som ger analyser i fel läge till ett för distributören alltför högt pris och utan intresserade mottagare. Man beslutar då, med samma för idealismen karaktäristiska rationalitet, att avskära alla ledningar till toaletten, men utan att informera utrikesministern.
Han fortsätter alltså, utan att ge upp, att ge råd och analyser. Råden är förnuftiga, det ä riktigt att inte ge upp. Råden når dock aldrig utanför toalettens väggar. Alla är lyckliga.
Så långt historien.
Så långt historien om den hårt arbetande, analytiske, rådgivande och helt avskurne ministern, som i kapitlet "Centrum" i "Två reportage om idrott" används som illustration till P.O. Enquists egen känsla och funktion under fotbolls-VM i Mexiko. Ett kapitel i vilket han beskriver sig som ensam i en glaskupa, befriad från varje form av verklighetsförnimmelse.
Kanske ser han en toalettminister i varje intellektuell, vad vet jag.
P.O. Enquist jobbar också mycket med parenteser (också det som en signal om färdig text, färdigt resonemang - fast ändå inte - här och där en kompletterade bisats som insisterar på medverkan).
Det stilistika valets syfte är att öka intrycket av färdig tanke, av ihopknuten säck.
För mig är stilistiken som regel njutning nog. Språket så effektivt, tricken så eleganta. Att tankarna inte är ett smack färdigtänkta spelar mindre roll. Vem har ändå tänkt färdigt? Vem kan?
Det finns en mycket vacker sanning om språkets betydelse som lyder; att kan Du inte uttrycka det Du menar, tvingas Du mena det Du kan uttrycka.
P.O. Enquist kan i detalj uttrycka vad han menar. Och inte nog med det, han kan uttrycka långt mer.
I detta hans sätt att skriva finns mycket att lära.
Också mycket att stjäla.

Jag upprepar: också mycket att stjäla.
Jag upprepar.